isabelle

Att vara det älsta syskonet i famljen kan vara väldigt tufft ibland.
Det betyder att allting är den äldres fel. Om något går sönder , försvunnit eller tagit slut. Då är det den äldres fel.
Det är hon/ han som får ta emot blickarna , de besvikna och trötta , eller orden. Man blir så van vid det. Men det är inte samma sak som att man vänjer sig.
För det gör man inte. Varje gång känns det lika orättvist som den förra. Ständigt oskyldigt anklagad.
I backspegeln inser man själv att man heller inte är rättvis.
I ärlighetens namn , är det oftast det äldre syskonet som egentligen förstör bara det att man har ett mindre syskon att skylla på.
Tex om man själv tappar mammas älsklingsporslin i golvet så att den faller i bitar som strösocker , eller kanske somnar mitt på dagen då man egentligen skulle hämtat sitt mindre syskon på dagis. Om en sådann sak skulle hända på vi säger mors dag , skulle man ätit upp dom där korvbitarna som blev till middag som man egentligen hatar nått så fruktansvärt enbart som ett slags förlåt.
Nej man är nog sannerligen ingen ängel. Man glömmer , krossar och slarvar bort.
det dåliga samvetet är lika naturligt som att bosta tänderna och länktan till att växa upp och bli stor. Mycket är det större syskonets fel . Men inte allt . Inte varje gång. Man blir äldre man växer upp.
man får på sig vuxenglasögonen . Allt blir mycket tydligare . Man ser att det kan vara svårt för två vuxna människor att leva tillsammans. Att det måste vara skönt att inte alltid behöva ta alla bråk , starta och gräla. Att kunna lasta av allt det som går snett på någon som är mindre. Men små barn , speciellt flickor som lär sig att allt är deras fel börjar snart säga förlåt. För allt. Ofta redan innan något har hänt.
De inser att det är lättast så.
Och så blir det stora. Och kanske gör det inte fel riktigt lika ofta. Men förlåten stannar kvar . Förlåt , Förlåt , Förlåt.
För allt jag gjort och inte gjort . förlåt för att liverpool förlorade matchen , att bio biljetterna är slut , att tåget är försenat och att det regnade hela semestern. Förlåt att jag andas , att jag finns till.
Tillslut säger någon :
- Sluta säg förlåt! Be förihelvete inte om ursäkt för allting!
Förlåt , det var inte meningen.
Ja man blir äldre . Man kan ha det som ett löfte . Att inte be om ursäkt om man faktist inte har gjort något fel.
För när man sakt förlåt alltför många gånger. Betyder ordet inte längre någonting.
Plötsligt står man där , och har gjort ett misstag , något som sårar , som inte går att göra ogort.
Och man har inget att säga!